Igår hade vi fullt hus från morgon till sen eftermiddag. En väldigt rolig dag med vänner och barn! Ibland känns det som om vi inte hinner prata så mycket då vi träffas med barnen men igår pratade vi om allt från nattsömn till mat, studier och förlossningar. Vi har alla haft olika förlossningar och de har startat på olika sätt så vi diskuterade mycket kring det. Vad var bra, vad var mindre bra och finns det något vi skulle ändra på om vi nångång föder barn pånytt. Det är ju väldigt svårt att säga eftersom man inte vet hurudan förlossningen blir, men nu då man en gång gått igenom det vet man hur det känns, vad man ska göra och framförallt hur sjuka värkarna blir då det är dags. Jag blev igångsatt med Elias så jag vet inte hur det känns då förlossningsvärkarna sätter igång av sig själv och hur snabbt de ändrar i styrka o.s.v. så jag har svårt att veta vad jag skulle göra annorlunda ifall det blir en nästa gång. Jag tycker att min förlossning gick superbra och har absolut inga traumor, tvärtom – jag skulle gärna kunna föda pånytt fast i morgon. Men nästa gång kan det vara heeeelt annorlunda, man vet inte. Den enda skillnaden är att jag nu har erfarenheter av det och vet på ett ungefär vad som kommer att hända. Jag har läst att många tycker att värkarna är mera intensiva och kraftigare då man blir igångsatt men jag vet inte om det stämmer. Jo, visst tog värkarna sjukt utav ett helvete, men jag har inget att jämföra dem med och jag tror att när det verkligen är allvar så är min smärtgräns väldigt hög. Men det är också helt individuellt hur man upplever smärta. Samma mängd smärta kan upplevas på så olika sätt hos olika personer.
Jag måste säga att i stunden, under förlossningen, så bryr du dig inte om något annat än att få ut barnet. Nu kan jag förstås bara prata om mina erfarenheter och åsikter, så kommentera gärna om ni tycker annat – eller håller med mig. Du bryr dig inte fast det tar sjukt utav ett helvete, du tar dig igenom det. På något underligt sätt hittar du styrka att klara av det. För du vet vad ”belöningen” är. På ett eller annat sätt kommer babyn att komma ut. Den kommer inte att bli kvar i din mage för att du känner att du inte orkar mera. Du kommer att orka. Du biter ihop och klarar det. Tänk på alla andra som klarat sig igenom det, varför skulle inte du. Vissa är rädda för att bli uppklippta under förlossningen, men jag kände bara att barnmorskan får göra VAD HON VILL, bara babyn kommer ut och mår bra. Barnmorskan vet vad hon gör. Visst, det tog sjukt och det kändes, såklart det känns då någon klipper i ditt skinn, men du kommer att känna smärtan av det i några sekunder, och antagligen är bebisen ut sekunder efter att du blir uppklippt. Då har du glömt alltihopa! I mitt fall var det ingen fråga om jag ville bli klippt eller inte, Elias hjärtljud sjönk under förlossningen så det var ett måste, men om jag skulle bli frågad skulle jag svara ja.
En sak man kanske inte tänker på är att då bebisen äntligen är ute, ska du ännu klämma ut moderkakan. Jag trodde att jag var tvungen att krysta pånytt och att det kommer att ta länge. Att det tar sjukt och jag undrade hur jag skulle orka med det efter att jag nyss fött barn. Men i mitt fall (och i många andras som jag pratat med) var det ingen stor sak alls. Barnmorskan tryckte på magen och jag klämde lite och vips så var moderkakan på 750 gram ute. Det kändes inte ens. Inte efter att man tryckt ut en bebis på över 3 kilo.
Jag känner att jag inte hade kunnat göra min förlossning på något annat sätt och det ska jag försöka tänka på om det blir en nästa gång. Smärtan ÄR överkommlig och resultatet är kärlek vid första ögonkastet. Jepp, det låter klyschigt men det är sant. Mitt bästa tips till er som ska föda: Tänk på andningen och öva på den. Med rätt andningsteknik klarar man sig mycket längre än man kan tro!
Senaste kommentarer