Här kommer nu sista delen av min förlossningsberättelse – i Förlossningssalen.
Vi blev flyttade till förlossningssalen kl. 22, då min barnmorskas arbetsskift slutade och de hade ett ledigt rum på förlossningen. Jag var bara 1 cm öppen men eftersom värkarna var igång och de inte behövde ge flera tabletter Cytotec så var förlossningssalen nästa steg. Vi gick till förlossningssalen som var på en annan våning och jag minns att jag hade värkar, men de gick bra att promenera. Då vi kom till förlossningsavdelningen träffade vi barnmorskan som hade nattskiftet och som skulle vara med oss. Jag blev så glad och lättad då hon presenterade sig och var hel svensk – och dessutom från Borgå! Hon var otroligt trevlig och precis så jag hade beskrivit att jag vill att min barnmorska ska vara på förlossningsönsknings blanketten. Hon var uppmuntrande, hon hejade på mig och hon sa precis vad jag skulle göra.
Förlossningssalen var inte alls som jag hade föreställt mig. I mina tankar var det ett sterilt, ganska litet rum med full ”strålkastar” belysning. Men så var det inte alls. Vi hade ett stort rum med mysbelysning på väggarna, egen madrass på golvet för J och inga onödiga maskiner som gör det ännu mera sjukhuslikt. Det var faktiskt ganska mysigt – för att vara i ett sjukhus. Jag gick runt och tittade på babyvågen, tvättstället, babytäcket och måttbandet. Det kändes så konstigt att tänka att vårt barn snart kommer att födas i just det här rummet. Kanske om nån timme? Det var svårt att föreställa sig.
Efter kl. 22 fick jag igen följande dos antibiotika i dropp, jag kopplades fast i hjärtkurvan och då antibiotikan droppat klart fick jag syntetiskt oxytocin i dropp för att påskynda och förvärra värkarna. Jag fick till en början 15 ml/timme och dosen höjdes varje halvtimme. Det tog bara några minuter efter varje höjning så var värkarna igen mycket kraftigare än tidigare. Jag minns att då vi var uppe i 35 ml sa jag till barnmorskan att nej, nu räcker det, sänk!! Jag har så sjukt. Och hon bara ”nejnej, vi kan inte sänka, men jag höjer inte dosen nu på en stund”. Sen gick det kanske 15 minuter så höjdes dosen igen, för att hålla igång värkarna och göra dem kraftigare. Kl. 00:30 räknades det att mina sammandragningar var regelbundna och från och med då har min förlossning startat. Barnmorskan gjorde då en inre undersökning och såg att jag var öppen 2 cm (om jag minns rätt). Jag kunde inte förstå hur det inte hade kunnat hända mera efter alla värkar jag haft. Det kändes som en besvikelse men det var bara att fortsätta framåt. Högre dos oxytocin och koncentrera på andningen.
Jag hade så otroligt sjukt i ryggen men tänkte att jag håller ut ännu till kl. 01, sen ber jag om lustgas. Lite före kl. 01 ringde jag på klockan och sa att jag inte klarar värkarna mera utan nånting, jag ville prova på lustgas. Jag provade först att andas in 30% lustgas blandat med 70% syre, efter några värkar höjde vi dosen till 40-60 och Gud vilken lättnad. Jag ångrade så att jag inte tagit lustgas tidigare, utan istället pinat mig igenom värkarna med hjälp av andningen. Jag kände mig plötsligt lugn och kunde till och med skratta mellan värkarna. Det var en sån lättnad. Åtminstone en tid framöver.
Kl. 03:30 kände jag att jag inte längre klarade mig igenom värkarna med andningen och lustgasen så jag bad om att få epiduralbedövning. Barnmorskan gjorde igen en inre undersökning och såg att jag var öppen 6 cm. Lite före kl. 04 kom läkaren in och gjorde en kombinerad spinal- och epiduralbedövning. Det betydde att jag genast fick spinalbedövning (ryggbedövning) och därefter sattes venkatetern till epiduralbedövningen i ryggen så att jag kunde få flera doser senare ifall jag skulle ha behövt. Det här skedet var det värsta med hela förlossningen. Då läkaren tryckte in sprutan/sprutorna (? Vet inte antalet men åtminstone en spruta gick sönder så han var tvungen att börja hela processen på nytt…) skulle jag sitta stilla på sängen och fick inte röra mig. Det här var ju inte det lättaste då värkarna var så täta och sjuka att det var svårt att andas igenom dem. Jag minns hur jag satt med benen i kors på sängen och huvudet långt nere i famnen och tänkte att nu jäklar ska jag visa hur stilla jag kan vara! Jag tror att jag klarade av det för att jag är så envis, jag hade bestämt mig för att klara av det och då gick det bra. Jag minns hur smärtan efter det här förflyttades ”framåt”, nu hade jag inte sjukt i ryggen längre, utan kände bara ett tryck neråt vid varje sammandragning. Nu var oxytocin droppet uppe i 75-85 ml/timme (minns inte exakt) men jag klarade mig utan lustgas. Barnmorskan gick ut och sa att hon kommer tillbaka kl. 05 för att kolla läget. Några minuter efter att hon gick ut blev trycket neråt bara starkare och starkare och jag försökte hålla emot. Kl. 04:50 sa jag att J måste ringa på klockan för bebisen kommer NU! Barnmorskan kom in och sa att jag måste hålla emot, jag hade ju bara varit öppen 6 cm för en timme sen. Jag sa att det går inte att hålla emot och hon gjorde en snabb inre undersökning – jag var öppen 10 cm och nu var det bara att krysta!
Det här var det bästa skedet i hela förlossningen. Nu hade jag äntligen kontroll över min kropp och då värkarna kom kunde jag faktiskt göra något – att krysta. Kl. 05:13 var han ute, efter några värkar och krystar. Krystningsskedet tog 18 minuter men kändes mycket snabbare. Jag var i en halv liggandes/sittandes ställning och det funkade bra för mig så jag ville inte prova andra ställningar.
Trots att det blev en väldigt lång dag och natt (23 timmar efter att vattnet gick var han ute, och nästan hela den tiden spenderade vi på sjukhuset) så tog själva förlossningen bara 4,5 timmar och lämnade en väldigt stark positiv känsla!
Världens lyckligaste mamma som just fått upp sitt barn på bröstet <3 En perfekt liten pojke. Vi trodde alla att han skulle vara så stor – och så var han bara 3360 gram och 49 cm lång.
Senaste kommentarer